Nyckelord: tolerans, relativism, liberalism, pluralism, tyranni, upplysningen, japansk kultur, kristendom, islam.
När Voltaire (eg. François-Marie Arouet, 1694 – 1778) bodde i England, tog han intryck av att
engelsmännen kunde företräda olika religiösa riktningar utan att drabba samman. Tillbaka i Frankrike argumenterade
han för ‘tolerans’ med innebörden att man kan ha ett fredligt utbyte av åsikter, trots skarpa
meningsskiljaktigheter och skilda religiösa ideal. Att tolerera något är att ogilla ett fenomen men samtidigt
erkänna dess rätt att existera eller bli representerat. Edward Langerak säger:
Tolerans är att uthärda något man ogillar, men det är inte att vara likgiltig inför saker som ändå inte spelar någon roll. Ej heller är det ett vidsynt firande av olikheter. Tolerans innebär att avstå från att använda tvångsåtgärder. Men det ska ej förstås som resignation inför det obehagligas oundviklighet. Snarare är det så att man motvilligt förblir tolerant om man anser att tvångsåtgärder, även då dessa vore möjliga, skulle ske till ett för högt pris. Att tolerera en annan persons handlingar är helt förenligt med att försöka ändra dennes uppfattning, så länge man förlitar sig på rationell övertalning, eller kanske känslomässiga vädjanden, snarare än stränga hot eller subtil hjärntvätt. (Taliaferro et al., 2010, s. 606, denna och följande översättningar är mina.)
Men idag har ‘tolerans’ fått en helt annan innebörd. D. A. Carson säger:
Att acceptera att en annorlunda eller motsatt åsikt existerar och förtjänar rätten att existera är en sak, men att acceptera själva ståndpunkten innebär att man ej längre motsätter sig den. Den nya toleransen betyder att om man verkligen accepterar någons annans åsikt så innebär det att man anser den vara sann, eller åtminstone lika sann som den egna ståndpunkten. Således går vi från att tillåta fritt uttryck för motsatta åsikter till att acceptera alla åsikter. Vi skiftar från att tillåta konträra övertygelser och påståenden till att hävda att alla övertygelser och påståenden är lika giltiga. Därmed glider vi från den gamla toleransen till den nya. (Carson, 2012, kap. 1)
Det här är oförtäckt relativism, för det betyder ju att ingen ståndpunkt är exklusivt sann. Starka åsikter är bara en preferens för en viss verklighetsuppfattning, som inte är mer giltig än de övriga. Vad som förvärrar problemet är att ordet ‘intolerans’ också fått en ny innebörd:
Om man utgår från den nya synen på tolerans och sätter den högst upp i skalan av moraliska dygder, så blir den värsta synden intolerans. Problemet är att begreppet intolerans, liksom den nya toleransen, också får en ny innebörd. Intolerans är inte längre en vägran att tillåta motsatta åsikter att uttryckas offentligt, utan måste förstås som varje ifrågasättande eller motsägelse av uppfattningen att alla åsikter är lika giltiga och alla världsåskådningar lika värda. Att ifrågasätta sådana postmoderna axiom är per definition intolerant. För ett sådant ifrågasättande finns det ingen som helst tolerans, för det klassas som intolerans och måste därför fördömas. Det ses idag som den värsta synden. (ibid.)
Den nya betydelsen av tolerans får alltså allomfattande intolerans som konsekvens. Då många fortfarande använder
ordet i den gamla betydelsen, så leder det till språkförbistring. Det är förunderligt hur ord successivt ändrar
mening i den moderna tiden, så att de får en helt annan innebörd och snarare kommer att betyda motsatsen. Det
gäller att hålla ögonen på betydelseglidningar och kritisera dem, för det fungerar på samma sätt som
indoktrinering. P.g.a. sådana betydelseförändringar kommer folk automatiskt att anamma ett relativistiskt tänkande
i moral- och kulturfrågor och utgå från att ingen objektiv sanning existerar, något som i sin tur får skadliga
samhälleliga och psykologiska konsekvenser. Unga människor torde få svårt att rota sig, då de saknar en fast grund
att stå på.
Att det inte skulle finnas någon objektiv grund för moraliska värden strider mot platonisk-kristen filosofi. Enligt
Platon finns det eviga Idéer som grund för vad som är sant och rätt. Annars skulle det inte gå att hävda att det
vore absolut fel att tortera ett litet barn till döds, något som Dostojevskij skulle protestera mot. Det är tydligt
att tolerans idag missförstås som passiv acceptans, som lika gärna kunde tolkas som likgiltighet. I själva verket
innebär det att opponera sig samt försöka ändra på saker och ting, annars kunde vi lägga ned demokratin. Tolerans
mot islam kan exempelvis betyda att man uttryckligen tar avstånd från dess sharialagar och kvinnoförtryck, dvs. att
inte acceptera sidor hos islam, samtidigt som man bejakar religionsfrihet. Likgiltighet inför islam är en
passiv inställning, skadlig för demokratin. Om tolerans tolkas som passiv acceptans så försvagas demokratin.
Tolerans innebär att det råder en bestående stridighet, ungefär som i Herakleitos filosofi, enligt vilken det pågår
en ständig strid mellan motsatser, såsom i ett evigt olympiskt spel där ingen tillåts slås ut. Motsatserna är
nämligen underordnade logos, som definierar rättvisan som upprätthåller ordningen. Herakleitos är alltså i
viss överensstämmelse med Platon, då båda tror på den fasta ordningen i abstrakt bemärkelse. Demokratin är i grund
och botten herakleitisk. Den gamla sortens tolerans är helt grundläggande för demokratin, som bygger på att vi hela
tiden måste kritisera och försöka ändra på det vi ogillar, inte bara acceptera det. Det är helt klart att
betydelsen av ‘tolerans’ förskjutits mot ‘passiv acceptans,’ för om man kritiserar islam så
kallas man intolerant. Men att vara tolerant innebär tvärtom att förhålla sig kritiskt. Carson säger:
Innebörden av den uppkomna skillnaden mellan den äldre synen på tolerans och den nyare kan knappast överskattas. Jag anser inte att min sammanfattning av den nya synen på tolerans är överdriven. I en ofta citerad rad skriver Leslie Armour, professor emeritus i filosofi vid University of Ottawa: “Vår uppfattning om hur man blir en rättskaffens medborgare är att man ska tolerera allt utom intolerans.” FN:s principförklaring om tolerans (1995) hävdar att “Tolerans … innebär förkastandet av dogmatism och absolutism.” Men varför? Kan man inte påstå att en viss dogm är korrekt och absolut giltig, samtidigt som man insisterar på att andra har rätt att hävda motstridiga dogmer såsom absolut sanna? Är det inte så att själva påståendet “Tolerans … innebär förkastandet av dogmatism och absolutism” i sig självt är dogmatiskt och absolut? Thomas A. Helmbock, vicepresident för det nationella Lambda Chi Alpha-broderskapet, skriver: “Definitionen av den nya toleransen är att varje persons tro, värderingar, livsstil och uppfattning om sanningsanspråk är likvärdiga … Det finns ingen hierarki. Din övertygelse och min är likvärdiga, och all sanning är relativ.” Men om den nya toleransen innebär att alla värderingar och övertygelser är värda respekt, så kan man rimligen fråga sig om detta inkluderar nazism, stalinism och barnoffer, eller för den delen åsikterna hos Ku Klux Klan och andra etnochauvinistiska grupper. (Carson, 2012, kap. 1)
Den nya toleransen tenderar att kringgå svåra moraliska spörsmål och värderar nästan alla frågor enligt skalan tolerans-intolerans. Det här leder till likgiltighet inför värden andra än toleransen självt. I den mån värderingar inte ifrågasätts så gynnar det centraliseringen av makten. Idag uppstår återkommande gräl mellan personer med olika förståelse av vad tolerans innebär. Av moralister kan man bli anklagad för att vara intolerant av den enkla anledningen att man uttrycker kritiska åsikter. Då blir man avstängd från forumet, för det är nämligen “kränkande” för motparten. Carson säger:
Sammanblandningen av de två olika betydelserna av ‘tolerans’ leder till många förvirrade diskussioner. Enligt den äldre betydelsen så håller man visserligen inte med en annan person, men inom ramen för en bredare etisk vision insisterar man på att denne har rätt att uttrycka sina åsikter. Den nyare innebörden är att man inte ska vara oense med eller förringa andras åsikter (samtidigt som denna ‘tolerans’ antas vara det högsta goda). Vi växlar fram och tillbaka mellan de två betydelserna av tolerans, men begriper inte att vi gör det. Vad värre är, de två betydelserna är inte absolut skilda, utan det finns en viss överlappning som förvirrar diskussionen än mer. (Carson, 2012, kap. 4)
Den som fortfarande tror att det finns rätt och fel, sant och falskt, är angelägen att det ska bli rätt, och är därför tacksam för konstruktiv kritik. Men tror man inte på objektiv sanning så uppfattas kritik som en personlig kränkning, eftersom ens åsikter helt enkelt inte kan vara mer felaktiga än någon annans. Det tycks mig som vi nu befinner oss i en brytningstid. Mycket tyder på att den patriarkaliska världssynen nu förbytts till en matriarkalisk, som bygger på enhetlighet och förnekande av skillnader. Meic Pearse (2004) tydliggör att begreppet tolerans blivit värdemässigt nedgraderat. Det brukade betyda respekt för verkliga och tydliga skillnader, men idag har det kommit att betyda följande: dogmatisk avsägelse av sanningsanspråk och moralistisk befordran av moralrelativism. Om man avviker från endera av dessa så stigmatiseras man som intolerant (jfr. Pearse, 2011, ‘Introduction’). Pearse säger:
Oavsett bakomliggande orsaker och oavsett om det är befogat, har den här betydelseförändringen obestridligen ägt rum. Det får som följd att benen slås undan för diverse subkulturer. Där den gamla toleransen tillät skarpa meningsskiljaktigheter inom religion och moral, så att de kunde konkurrera och tävla fritt i offentligheten, vill den nya sorten låsa in dem alla i den privata sfären såsom bedömningsfrågor. Följden blir att den allmänna diskursen blir alltmer otydlig. Medan den gamla toleransen åtminstone kunde stå för verkliga värden så kan den nya intoleranta “toleransen” bättre beskrivas som ett anti-värde, nämligen fientlighet mot varje antydan om att en sak är “bättre” än en annan. Alla slags livsföringar tycks dessutom behöva en plats i skydd från sina alternativ. (ibid.)
Den nya toleransen fungerar som ett nervgift som förkväver andra kulturers särpräglade anspråk. Den späder ut
och förstör de annars så orubbliga aspekterna hos en kulturell identitet, därför att de tolkas som tecken på
intolerans. Västvärlden uppfattas av många som kulturförstörande, då den nya toleransen förstör allt som inte
anpassas till den universella relativismen. Pearse pekar på att den västerländska relativismen avvisar allt
hävdande av absoluta sanningar och istället upphöjer ‘tolerans’ enligt den nya definitionen, som endast
betyder likgiltighet inför all kulturell särart. “Öppenheten” som förespråkas av politikerna är ett
‘antivärde,’ för det innebär bara att man avfärdar alla definitioner av stark identitet.
Rajiv Malhotra (2011) förklarar att ‘tolerans’ är ledordet för den västerländska universalismen.
Men i själva verket är det en form av chauvinism som ligger till grund för västerländskt tänkande i mötet med andra
kulturer. Den nya toleransen är en nedlåtande hållning, medan respekt är att medge att den andres synsätt har full
legitimitet. Hindunationalisten Malhotra varnar för faran i det västerländska likhetstänkandet och dess förnekande
av skillnader. Han har naturligtvis rätt. Om västerlänningens “tolerans” bara kan tolkas som
likgiltighet inför hinduismen, så betyder det att han ser indisk kultur och religion som irrelevanta. Det vore
bättre att i ett upprört sinnelag kritisera hinduismen, för det vore att ge erkännande åt den som fullvärdig
motpart. Det skrämmande är att kulturförstörelsen, som framför allt drabbar Västerlandet självt, ger upphov till en
motkraft som har som mål förstörelse av Västerlandet genom inrättandet av ett muslimskt kalifat, eller någon ny
form av fascistisk eller kommunistisk ordning. (World Economic Forum verkar ju för det sistnämnda, med Kina som
förebild.)
Urartningen av toleransbegreppet kommer sig av att ‘värde’ anses vara något helt och hållet subjektivt
och privat, medan utanför oss i den objektiva världen finns vetenskapliga ‘fakta.’ Det här är i
enlighet med den cartesianska dualismen, som ligger till grund för den moderna tidens överdrifter när det gäller
acceptans för allting som finns i “den subjektiva privata sfären,” vilket även inkluderar de religiösa
föreställningarna. En fullkomligt privatiserad religion är den enda religion som den nya toleransen är villig att
acceptera. Men Descartes dualistiska metafysik, med dess skarpa uppdelning av subjekt och objekt, har få anhängare
bland moderna filosofer, utan är i praktiken passé. Subjekt och objekt befinner sig alltid i interaktion. Vi
befinner oss aldrig i en privat mental värld, fullkomligt separerade från yttervärlden. Således går det inte att
hävda att värderingar är något helt och hållet subjektivt och privat. Vi blir formade av världen, och det är inte
en frivillig process.
Den moderna relativismen är en produkt av upplysningstiden och dess privatisering av alla värden. Enligt
Phil Miles (2001a; 2001b) präglas vårt samhälle av en skadlig myt, enligt vilken pluralism tillsammans med en
relativistisk syn på sanning frambringar tolerans, medan en tro på absoluta sanningar leder till tyranni. I själva
verket är det tvärtom. Tyranni utvecklas ur relativism, medan tolerans är förknippad med absoluta värden. Han
exemplifierar med Japan som på det sociala planet är ett förvånansvärt tyranniskt samhälle, trots att vi betraktar
det som västerländskt. Japanska värderingar är tydligt relativistiska, men ändå tycks den sociala tyrannin
fullkomnad. Möjligheten för individen att gå sin egen väg är stängd. Men om det funnes absoluta värden som
individen kunde åberopa, så skulle det också finnas större individuell självständighet, och förtrycket kunde då
begränsas. Det är just avsaknaden av objektiva värden som möjliggör det kulturella underkuvandet av individen.
Miles säger:
Det finns inga vanliga ord för moraliskt ‘rätt’ och ‘fel,’ såsom vi förstår dessa begrepp i Väst. Vad som är ‘rätt’ beror helt på situationen du befinner dig i, och det är enbart en fråga om sociala förväntningar eller din position i maktstrukturen. Japaner är därför mycket skickliga på att bedöma vad som krävs i en situation och agera därefter. Detta misstolkas ofta av västerlänningar som dubbelhet, men det är helt enkelt så livet måste gestaltas där allt är relativt. Sanningen i sig förstås bara som en social konstruktion. Om alla tror att något är sant, eller om makthavarna säger att det är sant, så är det i praktisk bemärkelse sant i dagligt liv. Som japanerna säger, så är det säkert att gå mot röd gubbe om alla gör det tillsammans. (Miles, 2001a)
Den japanska kulturen visar hur relativism tillåter uppkomsten av kollektivistisk tyranni och skapar den intellektuella miljö som får tyrannin att uppstå och blomstra. Förutan objektivt sanna moraliska kriterier, som är oberoende av det sociala sammanhanget, så saknas själva grunden för att kritisera ens en otyglad maktutövning. Vad som är ‘sant för mig’ har då ingen som helst relevans för omvärlden. Människor behöver samlas kring absoluta sanningar, för att kunna påverka samhället. Det är bara om individen har tillgång till objektiva värden, absoluta sanningar, som han kan stå upp mot konsensuskulturen. Så vi behöver en bedömningsgrund med vars hjälp vi gemensamt kan hävda att något är fel. I annat fall måste felet ligga hos individen, men aldrig samhället. I ett sådant samhälle kan folk inte ens föreställa sig att kraften hos en idé kan utmana den verkställande makten (jfr. Miles, 2001a). Miles menar att relativism inte endast tillåter utan erfordrar tyranni, då det är enda sättet att få ett välfungerande samhälle. Det sker genom inrättandet av ett orubbligt och standardiserat beteendemönster som måste efterföljas oberoende av vad individerna själva tycker och tänker (ibid.). Jämförelsevis, i ett samhälle där medborgarna har egna absoluta normer, blir relationerna förutsägbara ändå. Det gör att samhället kan fungera med ett minimum av kontroll och förtryck. Miles säger:
Den här splittringen mellan tanke och praktik kan verka helt främmande för västerlänningar, som är vana vid en kultur grundad på bibliska sanningar, men det är ett naturligt resultat av relativismen. I Japan har spörsmål om beteende och plikt företräde framför trosfrågor. Faktum är att för den genomsnittliga medborgaren har frågan om hur man agerar offentligt företräde framför nästan alla andra aspekter av personens liv. Barn uppfostras att anpassa sitt beteende till omgivningens förväntningar — “Vad skulle grannarna tycka?” är den grundläggande frasen i uppfostran. Vuxna ägnar sina liv åt att bedöma vad som förväntas i olika situationer, och att anpassa sitt beteende därefter. (ibid.)
Därmed skapas en medborgare perfekt anpassad till samhällets förväntningar. Han är psykologiskt kluven, för hans tankar är hermetiskt avskilda från det levda livet. I avsaknad av absolut sanning blir istället staten och dess strävan att vidmakthålla stabiliteten i samhället absolut. Att skipa sann rättvisa blir då sekundärt. Istället tenderar staten att blint bestraffa medverkan i, och anstiftan av, sociala oroligheter. (I Japan leder arrestering nästan säkert till fällande dom, säger Miles.) Gavan McCormack (1996) förklarar att det japanska samhället avslöjar tomheten i strävan efter ekonomisk tillväxt istället för ett värdigt mänskligt liv. Det japanska samhället handlar om tre ‘K’ : “Konstruktion, Konsumtion, och Kontroll.” Han säger:
Överflödet har knappast gett en känsla av tillfredsställelse för folket i Tokyo och Osaka. Trots att de antas vara de rikaste stadsborna i världen, präglas deras liv av svårartad tomhet och alienation. (‘Introduction’)
I inget annat land är det sociala livet så strukturerat kring det ekonomiska livets imperativ, eller mer utsatt för starkare press att konsumera. Ingenstans känns välståndets tomhet djupare. Tron på modernisering började försvagas redan vid ockupationen av modernitetens egna förlovade land. Skillnaden mellan mänskliga behov och mänskliga önskningar blev med tiden allt tydligare. Löntagaren, som hade skapat miraklet i Japan efter kriget, började se sig själv som en slags Sisyfos-figur, envetet joggande i ekorrhjulet som drev det oändligt expanderande och replikerande begäret. (‘Concl. Remarks’)
För att uppnå mental förslavning kortslöts den seriösa debatten om vad människorna egentligen önskar få ut av livet. Hegemonisk relativism i kombination med subtilt förtryck överensstämmer med fascistisk diktatur på så vis att individen är till för att tjäna staten och inte tvärtom. Som sagt, när moralisk sanning förkastas till fördel för relativism så måste en ny fixpunkt skapas kring vilken medborgarna kan samordnas. Staten och dess regler prioriteras då framför medborgarnas frihet. Det lär vi oss av historien. Upplysningens förkastade av absoluta bibliska värden fick ju förödande konsekvenser. Fascism och nazism är barn av upplysningstidens relativism och romantikens idealism. Idag genomgår vi återigen processen som leder från relativism till tyranni. Miles förklarar att 60-talets ungdomsrevolt i praktiken har eroderat friheten, inte utökat den:
Sextiotalet stod för förkastandet av traditionella begrepp kring sanning och moral — men inte bara deras innehåll utan också själva idén att det finns absoluta sanningar över huvud taget. […] Sålunda föddes under sextiotalet sådana begrepp som icke-konformism, situationsetik, samt ideologier enligt devisen “om det känns bra, gör det.” (Miles, 2001b)
Idag har vinden vänt. Det är uppenbart att om man idag försvarar någon grundprincip eller absolut moralisk sanning så blir man omedelbart kallad ‘intolerant.’ Miles fortsätter:
Självklart är vad som pågår knappast förvånande. Relativism leder till nedbrytning av invanda moralbegrepp, och som konsekvens kan vi förvänta oss all slags oönskat beteende, också tyranniskt sådant. Relativism öppnar för tyranni då avsaknaden av objektiva normer gör att man kan rättfärdiga nästan alla slags handlingar, inklusive godtyckliga bombningar och mord, eller att personliga relationer utnyttjas blott som verktyg för att uppnå revolutionens mål. (ibid.)
Hittills har förtrycket mest varit av den subtila japanska typen, såsom att skolorna inriktar sig mer på socialisering än traditionella former av lärande. Men allt oftare höjs det röster för kriminalisering av åsikter som skiljer sig från statens. Det handlar om att stävja oroligheter i samhället som kan väckas av frispråkiga röster. Därför kan kritik av massinvandring komma att förbjudas i europeiska länder. Samhället och dess institutioner tillämpar idag positiv särbehandling, cancelkultur, utstötning och svartmålning. Åsiktsyttringar som var fullt acceptabla enligt den gamla typen av tolerans betraktas idag som intoleranta, beroende på att någon kan känna sig kränkt. Sextiotalets radikala icke-konformism har förvandlats till konformism. Det är fullt logiskt, och helt i enlighet med relativismens utvecklingsgång. Miles säger:
Där moralen är relativ är det enda viktiga att passa in i gruppen. Att argumentera för rätt och fel i en fråga är helt enkelt slöseri med tid och energi, eftersom ett slutgiltigt svar ändå inte kan uppnås. Det centrala blir att lära sig att observera vad andra i omgivningen tänker och gör, och sedan kunna anpassa sig till det. Det börjar med kamratgruppen, men slutar med samhället som helhet. (ibid.)
Det här är vad modern liberalism betyder idag, för modern liberalism är fortsättningen på 60-talets relativism.
Det intellektuella livet förkvävs successivt, när det enda som räknas är hur man beter sig. Inskränkningar i vår
demokratiska frihet är priset vi betalar för en växande relativism, även om ordet ‘tolerans’ används
som ögonbindel för att dölja vad som pågår. Jonathan Chaplin (1993) drar slutsatsen att “det liberala
projektet som syftar på universellt giltiga begrepp om rättvisa som kan erkännas av alla (oavsett folkgruppers egna
unika uppfattningar om det goda) är ouppnåeligt” (s. 49). Problemet är nämligen att liberalismen är i
sig en särpräglad kulturell gemenskap. Som en konsekvens är liberalismen mycket mindre tolerant mot pluralism än
den utger sig för att vara. Det här är något som svenska politiker inte velat se, utan har istället sett oss som
kulturlösa.
En konsekvent tillämpning av liberal politik undergräver pluralismen, och liberalismen är därför religiöst och
kulturellt intolerant. Problemet med liberalism, säger Chaplin, blir uppenbart när “det dominerande samfundet
ej förmår se sig själv som en gemenskap med en särpräglad kultur” (s. 32). Kulturgemenskaper tillåts
visserligen behålla sin särart, men bara inom de gränser som liberalismen föreskriver. Allteftersom
liberaliseringen framskrider så förlorar de med tiden sin särart. Vi ser ju hur det gått för Svenska Kyrkan, som
haft en lång rad med ärkebiskopar med en marxistoid liberal världssyn, helt på tvärs med den kristna. Kristendomen
äts liksom upp inifrån, och det enda som blir kvar är ett tomt skal. Såsom en illustration, i slutet av oktober
2014 gjorde förre ärkebiskopen Anders Wejryd ett good-will-besök i Gaza, där han sammanträffade med höga
representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas. Men för att inte förarga sina muslimska värdar så valde
han att dölja korset han bar i en kedja runt halsen genom att stoppa det i bröstfickan! (jfr. Hansson, 2017).
Sekulär liberalism är en ovetenskaplig ideologi
Den amerikanske historikern Francis Fukuyama skrev 1989:
Vad vi bevittnar är inte bara slutet på kalla kriget, eller att en viss period i efterkrigstidens historia har passerats. Nej, det är slutet på historien som sådan! Det vill säga, vad vi ser är slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling, vilket innebär universaliseringen av västerländsk liberal demokrati såsom det mänskliga samhällets slutgiltiga styrelseform. (Fukuyama, 1989)
Man kan tro att det här var den ideologiska besatthetens höjdpunkt. Men faktum är att många fundamentalistiska liberaler fortfarande tror på den moderna liberalismen såsom den perfekta och oövervinnliga ideologin som kommer att uppnå slutet på historien. Det är dags att folk genomskådar liberalismen och inser att den är lika vanvettig som ideologierna som den hela tiden framföder. (Woke är bara den senaste i raden.) Sociologen Sigurd N. Skirbekk kritiserar den moderna liberalismen:
I motsats till andra ideologier kännetecknas liberalismen inte bara av ett stort fokus på individuell frihet. Därtill jämställs den liberala föreställningen om frihet med individens befrielse från sociala band och från kulturens begränsningar. Det här innebär att kulturen och de sociala processerna blir betraktade som “externa” i förhållande till individen. En sådan föreställning påverkar vår allmänna förståelse av kulturen som institution samt hur vi uppfattar korrekta politiska prioriteringar. (Skirbekk, 2005, s. 174)
Även sexuellt kön ses som externt, något som pådyvlats utifrån av patriarkaliska strukturer. Just därför att kön
är externt så kan det ändras. Likaså anses främmande folkslag ha blivit formade av externa strukturer. Men nu när
de befinner sig i ett modernt liberalt land så kommer det mjuka och formbara subjektet formas till en politiskt
korrekt liberal, ungefär som glasmassan får sin form av glasblåsaren. Vårt moderna samhälle har som styrande tanke
en fullkomligt ovetenskaplig ideologi, som går ut på att under skalet hos varje individ finns en liberal
personlighet. Dessvärre begriper inte medborgarna att makthavarna är ideologiskt troende. Den moderna liberalismen,
som återkommande hyllas, är i själva verket en ideologisk anfäktelse som orsakar neuros hos de troende.
Vår födslorätt, enligt liberalismen, är individuell frihet. Men det är en extern frihet som åsyftas,
nämligen befrielse från samhällets, kulturens, och religionens normativa styrning. Det moderna samhällets
metamorfos har med detta att göra, för därmed vändes det kristna frihetsbegreppet upp-och-ner. Exempelvis, det som
kallas “sexuell frigörelse” i modern tid, skulle medeltida tänkare tvärtom se som syndens slaveri,
nämligen att bli fjättrad av begär och laster. Bibeln förmanar mot att bli förslavad under begär och
njutningar.
Men extern frihet får också som konsekvens att människorna faller i andra gropar och blir slavar under någon slags
ideologi. Det var först i vuxen ålder som jag begrep att många i min omgivning var moralister och inte moraliska
subjekt. Jag fann att de tänkte som robotar, som i avsaknad av genuina moraliska känslor tillämpar en programmatisk
etik, helt på tvärs med Paulus budskap. Moralister bryr sig inte om verklighetens komplicerade förhållanden utan
dömer enligt förenklade principer, med ledning av hur saker och ting ser ut på ytan. De har blivit förslavade under
en extern etik och tänker robotaktigt, i enlighet med ideologiska algoritmer, vilket förklarar varför det sker så
många dåraktiga politiska beslut. Idealet om extern frihet leder till att människor förslavas under ytliga
principer och förenklade resonemang, vilket har en demoraliserande effekt och gör dem elaka. Jag tror alltså att
robotiseringen av människan, förtvinandet av instinkt- och känslonaturen, är samtidens stora problem. Den innerliga
moralen finns knappt längre, utan människorna har blivit förslavade under världslighet, ett slaveri som idag kallas
“frihet.”
Muslimsk sekularism och separatism
Modern liberalism kan liknas vid en parasitstekel som förlamar sitt offer med ett nervgift, och sedan lägger sina
ägg i det, varpå det blir uppätet inifrån av de kläckta larverna medan värddjuret fortfarande lever. Men det är
inte så enkelt att västerländsk liberalism bär hela skulden för urholkningen av världens traditionella kulturer. I
själva verket har det utvecklats fristående varianter av sekularism, såsom den muslimska, som kallas islamism. Den
muslimska civilisationen har sekulariserats på egen bevåg. Idag har det gått så långt att islam måste betraktas som
en politisk ideologi. Muslim Reform Movement (MRM) är en liberal reformrörelse som skapades i USA och Canada, ett
initiativ som tycks ha runnit ut i sanden. Det beror på att integration medför anpassning till modern liberalism,
och det tänker majoriteten av muslimerna i Västvärlden inte acceptera. Den sekulära omgivningen i Väst har tvärtom
gjort dem mer ortodoxa. Många kvinnor sätter på sig hijab eller niqab först när de kommit hit. Därmed tar de
ställning för den muslimska formen av sekularism, samtidigt som de tar avstånd från den västerländska formen. Så
det handlar inte om religiositet i egentlig mening. Islam är inte längre utomvärldsligt inriktad, utan har med
tiden blivit alltmer världslig. Modern islam måste alltså förstås som en sekulär ideologi i motsatsställning till
västerländsk liberalism.
Sharia hade ursprungligen ett utomvärldsligt mål, men förstås idag helt och hållet i sekulära termer. När den
iranska regimen anstränger sig för att islamisera samhället förstärks därför sekulariseringsprocessen. Som följd
har iranierna, enligt sig själva, blivit det mest materialistiska folket i världen. Faktum är att de muslimska
inslagen i Iran är mestadels ornamentala (jfr. Pargoo, 2021). Slutsatsen är att sekulär liberalism står mot sekulär
islam, synonymt med islamism. Muslimer som ikläder sig muslimska attribut motsvarar sjuttitalets kommunister, som
bar palestinasjal och speciella slags kläder. De hade som mål att ta makten i samhället. Det är dags att
politikerna begriper att dagens muslimer inte är autentiskt religiösa utan ideologiska, och de har som mål att ta
över makten, för de har enbart världsliga ideal. Ideligen upprepas det att vi måste skilja på muslimer och
islamister, men de förra finns knappast längre. Det finns snart bara islamister, de flesta moderata, men dessvärre
också många våldsbejakande. Islams världsliga försänkning initierades av muslimska reformatorer i modern tid.
Mahmoud Pargoo säger:
Tron på sharia, dess moraliska försvarbarhet och förverkligande i den för-sekulära tiden, baserades på idén om en förtrollad värld och att livets yttersta mål var världsöverskridande. När de aspekterna började kollapsa en efter en, och deras inneboende mening och förhållandet dem emellan förändrades, blev bevarandet av tron på ursprunglig sharia inte längre möjlig. Samhället, universum, och det komplexa nätet av muslimska övertygelser vittnade inte längre om dess giltighet. Det fanns alltså behov av att hitta andra grunder för att bevara tron på sharia, samtidigt som man godtog den nya kosmologin och dess normativa princip om världsliga framsteg. Muslimska reformatorer (iṣlāḥ eller nihḍa) försökte tillhandahålla den nya grunden genom att åberopa sharia som ett föredömligt sätt att uppnå civilisation och framsteg, såväl som världslig överlägsenhet i förhållande till européerna. Så muslimska reformatörers tillvägagångssätt betydde inte en återgång till genuin sharia utan innebar snarare en rekonstruktion av den. (Pargoo, 2021, s. 17)
Ayatollah Khomeini, som från 1979 var Irans högste politiske och andlige ledare, var shiitisk mystiker. Han var utomvärldsligt inriktad och blev satt att styra ett land! Det illustrerar hur islam blev till en radikalt världslig ideologi. Debattörer har alltså fel när de tror att muslimerna, till skillnad från västerlänningarna, har en religiös världsbild. Sanningen är att de är minst lika sekulära som vi, även om de likt oss bibehållit ornamentala aspekter av religionen. Den andliga dimensionen har ingen betydelse för muslimerna generellt. I likhet med ateisterna är muslimerna upplysningsivrare, även om de har ganska annorlunda ideal. Så vi borde sluta att tänka på islam som en religion, och samhället borde upphöra med miljonbidragen till dess organisationer. Jämförelsevis, kommunistiska organisationer har inte understötts på det sättet. De har inte fått bidrag för studier av Marx’ Das Kapital. Så varför ska islamismen understödjas på det sättet? Vad som ytterligare förvärrar situationen är att modern islam inriktar sig på separatism, en strategi som skiljer sig avsevärt från kristendomens och andra religioners helhetssyn på mänskligheten. Angående situationen i Indien säger historikern Sita Ram Goel:
Det torde inte råda något tvivel om att det är islam som orsakar separationen mellan muslimer och hinduer. Hinduerna måste försöka förstå islam om de vill begripa sig på muslimsk separatism, så att de kan hantera utmaningen på ett adekvat sätt. […]
Kort sagt delar islam upp den mänskliga familjen i två fraktioner: de troende och de otrogna. Mänsklighetens historia indelas i två perioder: okunnighetens tidsålder och upplysningens tidsålder. Den bebodda jorden indelas i två läger: de troendes länder (Dar al-Islam) och de otrognas länder (Dar al-Harb). Att det råder ett permanent krig mellan dessa två regioner förutsättes. De troende uppmanas att föra ständigt krig (jihad) mot de otrogna, ända tills de konverteras eller dödas. I upplysningens tidsålder måste muslimerna sträva på samma sätt tills allt som hör till okunnighetens tidsålder är omformat eller utbytt. Dar al-Islam måste fortsätta att invadera Dar al-Harb tills den senare är erövrad och omvandlad till Dar al-Islam.
Det är lätt att förstå beteendet hos de som hamnar under den muslimska besvärjelsen. En sådan person kan inte annat än se på sina icke-muslimska grannar som fiender som kan attackeras under minsta förevändning, för att med alla medel omvändas, eller elimineras, om de visar sig omöjliga att omvända. (Goel, 1995, kap. 11)
I Sverige skylls segregationen på svenska samhället, trots att muslimerna själva eftersträvar separatism. Goel
beskriver den muslimska separatismen som ett kloakvatten som fortsätter att smutsa ned nationens flodvatten.
Anti-nationalistiska kolonier tillväxer som en cancer i samhällskroppen. På grund av islams stränga separatism och
jihadistiska ideologi har den överallt en förstörande effekt på det lokala samhället.
Biblisk kristendom är räddningsankaret
Tvärtemot vad vissa har hävdat var Jesus definitivt ingen socialistisk samhällsreformator. “De fattiga kommer
ni alltid att ha ibland er,” säger han (Markus 14:7). Enligt Paul Hessert (1993) var han betydligt mer
radikal än så. Han ville ersätta maktsträvan och jagandet efter “mening” med trons passion. Paulus tog
upp det radikala budskapet och hamnade genast i konflikt med de lagtroende kristna i Jerusalem. “Den
rättfärdige ska leva av tro,” säger Paulus (Rom. 1:17). Striden mellan de paulinskt kristna och de
lagtroende, som idag är marxister eller bibelfundamentalister, pågår fortfarande. Luther återuppväckte det
paulinska budskapet och formulerade “korsets teologi” vars huvudsats är “rättfärdiggörelse av tro
allena.” Varken Jesus, Paulus eller Luther var samhällsförbättrare. De ville förändra människorna och få dem att
överge lagisk moralism.
Dessvärre behärskar lagiskheten idag samhället och kyrkan har svalt den med hull och hår. Vi tvingas uppföra oss
enligt kulturens regler, som nu är wokeism, FN:s mänskliga rättigheter, HBTQ-rättigheter, kvinnors rättigheter,
antirasism, rasjämlikhet, och inte minst den allestädes närvarande jantelagen. Det finns ett oerhört antal regler
att följa, och medborgaren blir fördömd om han ej böjer sig. Det har aldrig varit så här illa tidigare. Det finns
rädda människor överallt, alltid på jakt efter “syndare” som bryter mot reglerna.
Trons passion betyder något helt annat, nämligen att inte längre eftersträva makt och mening och försöka uppnå
“det goda,” hur vi än förstår det ordet. Att leva i tro betyder att hoppa av det tåget. De som ansluter
sig till ideologier, eller till islam, är tvärtom besatta av världslig strävan och att uppnå “det
goda.” Trons fixpunkt är Den Korsfäste, som förmår oss att om och om igen överskrida oss själva och världen.
I Kristus har vi dött från denna syndens kropp, säger Paulus. Vi kan bli fria endast om vi överskrider
motsättningarna mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet. Hessert säger:
Att vara fri är inte att ha ett stort urval av möjligheter, utan att bli befriad från tvånget att göra om allt och alla (särskilt oss själva) enligt ett falnande ideal. Att vara fri är att leva i bundenhet till friden (Ef. 4:3). (Hessert, 1993, s. 216.).
Den korsfäste Kristus är en anomali som inte kan passas in i något meningsbärande kulturellt/religiöst system,
vilket är själva poängen. Vi borde sluta jaga efter vind, för det finns ingen inomvärldslig mening. Vi är bara
pilgrimer i världen, säger Augustinus. Ändå måste vi fortsätta att spela det sociala spelet. Luther säger:
“En kristen använder sig av världen på ett sådant sätt att det inte är någon skillnad mellan honom och en
ogudaktig man.” Men han tillägger: “Ändå är skillnaden den största möjliga. Jag har verkligen ett liv i
kroppen, men inte på basis av mitt eget själv. Mitt liv i köttet lever jag i tro på Guds Son. Det du nu hör mig
säga kommer från en annan källa” (Luther, 1963, s. 171). Till skillnad från lagisk tro är sann tro att
överge strävan efter det världsligt goda. Paulus tydliggör i 1 Kor. 9. att den kristne deltar i världens
skådespel, är anpassningsbar och beter sig rationellt, i syfte att få människor att komma till tro.
Fördelen med att ha tillgång till biblisk sanning är att vi undslipper de fasansfulla konsekvenserna av
relativismen. “Chestertons staket” är en oerhört viktig princip formulerad av den engelske filosofen
G. K. Chesterton (1874 – 1936). Den säger att reformer inte bör göras förrän
resonemanget bakom det rådande läget är förstått. Man ska alltså inte plocka bort staketet innan man vet vad det är
bra för. Det var ett fruktansvärt misstag som begicks under upplysningen, nämligen att staketet som kristendomen
byggt plockades bort. Därmed uppstod den moderna relativismen, som oupphörligt framföder ideologiska monster, såsom
nyfascism, nymarxism, och wokeism.
Att kristendomen är en hämsko för vetenskaplig utveckling har varit ett ständigt återkommande argument bland
upplysningivrarna. Men det var den medeltida kyrkan som byggde universiteten i Europa. De gav ut encyklopedier som
förklarade sådant som solförmörkelse och månförmörkelse. Augustinus, i De Genesi, klagar på naiva kristna
som ej lyssnar till vetenskapen. Annorstädes förklarar han att arterna uppkommit på tidslinjen, att materien ej är
kontinuerlig utan har form på lägsta nivån. (Han gissar att denna form är triadisk. Vi vet idag att fast materia
består av en treenighet av kvarkar.) Vidare förklarar han att ej endast materien är skapad, utan även rummet och
tiden. Det här var den grundläggande världsbilden för medeltida professorer, som också var präster. Astrofysikern
Robert Jastrow säger:
För vetenskapsmannen, som levt i enlighet med sin tro på förnuftets makt, slutar berättelsen som en ond dröm. Han har bestigit okunnighetens berg, han är på väg att erövra den högsta toppen. Men när han kämpat sig över den sista stenen, välkomnas han av ett gäng teologer som har suttit där i århundraden. (Jastrow, 1978, s. 116)
Flertalet böcker har skrivits om hur kristendomen gav uppkomst till vetenskaplighet och den moderna
världsbilden. Det är hög tid att överge myten om fientligheten mellan kristendomen och modernt tänkande inklusive
vetenskapen. Speciellt protestantismen har gynnat ekonomisk tillväxt, entreprenörskap och vetenskaplighet.
Upplysningen brukar hyllas som det högsta goda, men sanningen är att när övervärldslig sanning gick förlorad så
ledde det till relativism, som fungerar som grogrund för tyranni. De franska revolutionärerna mördade tusentals
kristna, framförallt katolska präster och nunnor, genom att dränka dem i floden Loire (jfr. Wiki: ‘Drownings
at Nantes’).
Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) förespråkade hyperpluralism och relativism, men ville
samtidigt upprätta en elitistisk hierarki. Av det ovan sagda förstår vi att det knappast är en självmotsägelse, för
Övermänniskan skapar egna värden som han påtvingar folket. Relativism leder till tyranni. Det förklarar varför det
moderna liberala samhället är en sådan fruktbar jordmån för tyranniska rörelser, såsom wokeism och fascism. Den
moderna liberalismen med dess kontursvaga liberala normer är inte motpolen till sådana rörelser. Snarare är den
Modern som framföder dem. Folk måste öppna ögonen nu och inse att den absoluta kristna sanningen måste försvaras,
eller så går det utför med Västerlandet. I den “nya toleransens” tecken förväntas vi passivt acceptera
alla slags ideologier och religioner. Men en apatisk och likgiltig inställning är inte vad Voltaire menade med
tolerans.
När Västvärlden fjärmades från kristendomen ledde det ej bara till allomfattande relativism, också det värdefulla
kristna narrativet, nämligen evangeliet, glömdes bort. Då kom harpyor utflygande ur Pandoras ask i form av
verklighetsfrämmande narrativ, av vilka marxismen och alla dess kulturmarxistiska varianter är de skadligaste.
Ideologierna är som onda andar som tar folk i besittning. Det tycks behövas en djävulsutdrivare för att få bort
dem. När Jesus kastar ut onda andar i bibeln, bör vi förstå det i termer av modern ideologisk besatthet. I den
postmoderna epoken har det uppstått rörelser, varav den ena relativiserar könsskillnaderna och tillför en massa nya
kön, den andra framställer vita människor som roten till allt ont (identitetspolitik), och den tredje gör klimatet
till hjärtpunkt i en apokalyptisk klimatreligion. Vad beror det på? Baining-folket i Papua Nya Guinea hävdar att vi
blir människor genom att övervinna eller motstå det naturliga (jfr. Gray, 2012). Att höja sig ovanför den naturliga
människan, förklarar Mircea Eliade, är centralt för naturfolken (jfr. Eliade, 1975, s. xiv).
Motståndet mot det naturliga tar sig olika uttryck i olika epoker. Under den oscarianska eran drabbades framförallt
kvinnor av ‘hysteri’, som hade sin grund i att de förnekade sin sexuella natur. Följden blev att det i
nästan varje kvarter i London fanns ett horhus. Kvinnor kunde drabbas av konvulsioner som tvingade kroppen i en
sprättbåge, för att därmed maximalt exponera könet. Läkarna fick använda ett speciellt redskap för att pressa ner
midjan. På 1880-talet uppfanns lyckligtvis den elektriska stimulatorn, vilket gjorde att sjukvårdarna slapp det
mödosamma jobbet att massera kvinnan till orgasm. Den metoden har tillämpats ända sedan Hippokrates dagar, för den
hysteriska neurosen har varit återkommande (jfr. Maines, 2001). Men det var Sigmund Freud som fann den
definitiva boten, då han insåg att det var ett psykologiskt problem.
Nu är vi där igen, för den transsexuella neurosen är bara ett nytt sätt att förneka att man är en könsvarelse. Man
“flyr” sitt kön för att på så sätt bli könlös. Barn injiceras med hormonblockerare, för att sedan få
könsorganet bortopererat. De moderna puritanerna framhäver det blodlösa begreppet genus och degraderar det djuriska
begreppet kön. Enligt HBTQ-propagandan ska vi befrias från traditionella könskategorier. På så sätt underbyggs den
kollektiva neurosen. (Samlingsnamnet HBTQ används för personer som inte identifierar sig med den traditionella
tvåkönsnormen.) Men som vanligt tillämpar läkarna “vetenskapliga” metoder istället för psykologiska,
för de vägrar att tolka sjukdomar i termer av neuros. Det tycks som psykiatrikern Viktor Frankl hade rätt:
“Varje epok har sin egen kollektiva neuros och varje epok behöver sin egen psykoterapi för att hantera
saken.”
Hittills har kristendomen, tack vare sin religiösa (övernaturliga) föreställningsvärld, förmått absorbera längtan
till det onaturliga. Men när kristendomen överges så bryter onaturligheten ut som en farsot. Likadant är det med
apokalyptiska föreställningar, såsom klimatkulten. Kristendomen är ju en apokalyptisk religion, enligt vilken den
yttersta tiden är nära. Men det är omöjligt att veta när den yttersta tiden kommer, och alla som säger sig veta
ljuger. Idag förmår ej längre kristendomen absorbera våra apokalyptiska fantasier, och då tar de formen av
kollektiv hysteri. Dessa är neurotiska uttryck orsakade av brist på kristendom. Det var ett katastrofalt beslut att
avskaffa kristendomskunskapen i skolan. Nu ser vi följderna.
Folket betungas idag av klimatskuld. En liknande kollektiv skuldneuros rådde under slutet på medeltiden fram till
1500-talets början. Om vi inte gör bot och bättring så kommer Gud (idag säger vi “Naturen”) straffa oss
med undergång och död. Luther själv led fruktansvärda kval under sin tid som munk. Men så kom Paulus ord till honom
som en blixt från klar himmel, nämligen att rättfärdighet kommer genom tro och inte genom gärningar. Tack vare
Kristus frälsningsverk lyfts skuldbördan bort från oss. Världen har givits människorna tillsammans med Guds löfte,
och vi kan lita till Guds löfte. Målaren Albrecht Dürer vittnar om hur oerhört lättad han blev av
Luthers insikt. Folket vid den tiden pressades att köpa avlatsbrev för att undkomma det eviga straffet. Det liknar
hur de idag beläggs med klimatskuld (såsom det syndfulla i att dricka kaffe) och via skattsedeln tvingas investera
i meningslösa projekt samt acceptera att makten stärks och centraliseras. Skuldneurosen (djävulens påfund, enligt
Luther) har idag åter kopplat greppet, för folket har glömt bort Luthers befriande ord, som utgår från Paulus brev.
Tack vare Luthers förkunnelse så föll skuldbördan från människornas axlar som tunga stenar. Folket tillfrisknande
mentalt och vital energi frigjordes. Reformationen inledde den moderna tiden.
Att vi bör söka oss till absolut biblisk sanning ska ej tolkas som bibelfundamentalism. Den är ingen
instruktionsbok, utan måste relateras till i själ och hjärta. I enlighet med kyrkofädernas synsätt måste bibeln
uttolkas. Det existerar absoluta sanningar, men med tanke på att vi “ser genom ett dunkelt glas”
(1 Kor, 13:12) så kan ej sanningen tydligt urskönjas. Tanklös efterföljelse av absoluta moralregler är ett
lagiskt synsätt och helt passé, enligt Paulus. Några hundra år tidigare, försvarade Aristoteles en dygdetik,
nämligen att goda handlingar är handlingar som leder till det som är gott, och det som är gott kan definieras med
rationella argument. Också Platon ansåg att etiken har objektiv grund, men istället för världsliga exempel sökte
han de transcendenta formerna. Insikt om moralisk sanning får vi genom att erinra oss formerna
(‘anamnes’). Lyckligtvis framträdde den kristna förkunnelsen enligt vilken det goda har blivit
uppenbarat av Gud. Därmed undviks både Aristoteles rationalism och Platons transcendentalism. Vi vägleds av
evangeliet och finner objektiv sanning i Skriften som är utandad av Gud (2 Tim. 3:16–17). När man i själ och
hjärta brottas med de moraliska problemen, ledsagad av den Helige Ande, framträder sanningen i ett klarare
ljus.
Det tycks som rationell dygdetik och pliktetik leder till en ändlös serie av förnuftsargument som inkluderar en
massa undantag, för det beror ju på sammanhanget om det rationella motivet för handlingen verkligen håller. Därför
ville Platon istället nå dygdens själva essens. Men då svävar man ut i det blå, något som i värsta fall leder till
gnosticism. Platons dialoger är oskattbara, men han avslutar dem utan att ha lyckats fastställa vad som är sant.
Både Platon och Aristoteles sökte efter en fast punkt i vilken de kunde förankra sin världsbild, utan att komma
fram till ett säkert svar. I tiden därefter dök det upp stoiker, epikuréer, skeptiker, cyniker, sofister,
kyreniker, m.fl. Den här filosofiska splittringen, tillsammans med den rådande polyteismen, vittnar om förvirringen
som rådde vid den tiden. Den fasta punkten i tillvaron kom till slut i form av Jesus Kristus.
I enlighet med det matriarkaliska, moderliga, idealet står staten idag för själva tryggheten och godheten i
tillvaron. Förr var det endast Jesus som var fullkomligt god, alla andra syndare. Staten förväntades inte
representera den ultimata godheten, för den uppfylldes av Jesus, som inför Gud representerar rättfärdigheten.
Därmed slapp människorna efterlikna perfekt godhet och rättfärdighet. Människan kan ej vara god, inte minst med
tanke på att hon inte kan se de framtida konsekvenserna av sina beslut. Vi får förlåtelsen ändå, tack vare Jesus
frälsningsverk. Augustinus säger att högmodet är roten till all synd. Kristendomen skyddar oss från godhetens
högmod. Men när kristendomen alltmer försvinner ur medvetandet så sväller egot, och människorna tror sig själva
vara gudomliga, kapabla att på egen hand överskrida det jordiska och naturliga. Högmodet försänker oss allt djupare
i synd, och förstörelse följer i dess spår. Martin Luther säger:
Det är en stor sak att på så sätt stiga upp och vandra i en främmande rättfärdighet, en som finns utanför dig själv, en som du varken kan se eller förstå utan endast höra i Ordet. Men att vara avskild från denna väg leder till sorg och ångest för samvetet. (Luthers Werke, 25, 359)
Luthers tanke är i enlighet med den platonska idéläran, nämligen att det allmänna begreppet omsluter den individuella mångfalden. Adams efterkommande är delaktiga i hans synd, för han är själva prototypen för mänskligheten. Men nu är Kristus representant för mänskligheten, och de som tror blir då delaktiga i hans försoningsverk. Paulus säger: “Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus” (1 Kor. 15:22). Därför säger Jesus:
Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet. (Joh. 5:24)
Genom att tänka i termer av en “extern rättfärdighet” frigör vi oss från relativismens falska godhetsideal, enligt vilken alla idéer, ideologier, kulturer och religioner, är likvärdiga. Det möjliggör för individen att, i möjligaste mån, praktisera tolerans i egentlig mening. Men det är inte lätt att vara tolerant, för det förutsätter att man förkovrar sig och tar ställning i många frågor. Lättja (lat. acedia), i form av lathet, likgiltighet eller passivitet, räknades inom medeltida kristendom som en av de sju dödssynderna. Det är kännetecknande för den moderna liberala moralsynen, men är fördärvbringande enligt den traditionella kristna, för vilken de svåra begreppen tolerans och förlåtelse är vägledande.
© Mats Winther (2023 December)
Referenser
Carson, D. A. (2012). The Intolerance of Tolerance. Eerdmans.
Chaplin, J. (1993). ‘How Much Cultural and Religious Pluralism can Liberalism Tolerate?’
i Horton, J. (ed.) (1993). Liberalism, Multiculturalism and Toleration. Palgrave.
‘Drownings at Nantes’. Wikipedia. (här)
Eliade, M. (1975). Rites and Symbols of Initiation: The Mysteries of Birth and Rebirth. Harper Colophon
Books. (1958)
Fukuyama, F. (1989). ‘The End of History?’. The National Interest, No. 16, pp. 3-18
(1989).
Goel, S. R. (1995). Muslim Separatism: Causes and Consequences. Voice of India.
Gray, P. (2012). ‘All Work and No Play Make the Baining the “Dullest
Culture” ’. Psychology Today. (här)
Hansson, T. (2017). ‘68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning’. (här)
Hessert, P. (1993). Christ And The End Of Meaning – The Theology Of Passion. Element Books.
Jastrow, R. (1978). God and the Astronomers. W. W. Norton & Company.
Luther, M. (1963). Luther’s Works, vol. 26 (Pelikan, J. & Hansen, W. A.). Concordia
Publishing House.
Maines, R. P. (2001). The Technology of Orgasm: “Hysteria,” the Vibrator, and Women’s
Sexual Satisfaction. Johns Hopkins University Press.
Malhotra, R. (2011). Being Different: An Indian Challenge to Western Universalism. HarperCollins/The India
Today Group.
McCormack, G. (1996). The Emptiness of Japanese Affluence. An East Gate Book.
Miles, P. (2001a). ‘Of truth, tolerance and tyranny’, part I. Kategoria, No. 22,
s. 7–27 (2001). (här)
------- (2001b). ‘Of truth, tolerance and tyranny’, part II. Kategoria,
No. 23, s. 5–26 (2001). (här)
Pargoo, M. (2021). Secularization of Islam in Post-Revolutionary Iran. Routledge.
Pearse, M. (2011). Why the Rest Hates the West – Understanding the Roots of Global Rage.
InterVarsity Press.
Skirbekk, S. N. (2005). Dysfunctional Culture: The Inadequacy of Cultural Liberalism as a Guide to Major
Challenges of the 21st Century. University Press of America.
Taliaferro, C. et al. (2010). A Companion to Philosophy of Religion. Wiley-Blackwell.
